Som en hyllning till den unika hantverkspionjären Lea Ahlborn lyser vi upp fönstret under hela kulturnatten den 18 April och sätter ljus på Sveriges första statsanställda kvinna.

Lea Ahlborn föddes i Stockholm den 18 februari 1826, för exakt 200 år sedan. Att en kvinna på 1800-talet skulle erhålla en stark hantverksposition var näst intill omöjligt. Enligt skråväsendets förordningar hade det varit förbjudet för kvinnor och invandrare att försörja sig på hantverk i 100-tals år fram till 1846. Men det skulle behöva växa upp en helt ny generation konstnärer/hantverkare för att ändra något som varit så djupt rotad och därför är Leas historia ännu mer unik.

Lea Ahlborns far var mynt- och medaljgravören Ludvig Lundgren, och hennes mor en konstnär som härstammade från familjen Salmson. Under sin uppväxt visade hon ett starkt konstnärligt intresse och ett anlag för detaljarbete, och 1849 får hon dispens att som en av de första kvinnorna följa undervisningen vid Konstakademien i Stockholm. Hennes lärare Carl Gustaf Qvarnström uppmuntrade henne att fortsätta studierna i Paris med sin bror Pehr där hon arbetade hos såväl bildhuggaren Toussaint, myntgravören Barre och hos sin morbror, medaljgravören Johan Salmson.

År 1855 avlider hennes far plötsligt i Colera och strax därefter även hennes bror, och Lea är plötsligt den enda som kan ta över yrket som gravör vid Kungliga Myntverket. Hon blir med sin position den första svenska kvinnan i statlig tjänst. Under fyra årtionden utformar hon Sveriges alla mynt och skapar mer än fyrahundra minnes- och belöningsmedaljer. Hon graverar stämplarna till alla svenska mynt som präglades under 1800-talets andra hälft och präglar de flesta medaljer som utfördes i Sverige under samma tid.

Lea som härstammar från familjen Isaac, den första judiska familj som fick tillåtelse att bosätta sig i Sverige och behålla sin religion, skulle både komma att bli en av de första kvinnorna att få gå på Konstakademin, den första kvinnliga gravören i världen och den första stadsanställda kvinnan i Sverige.

Ända sedan templets tid har hantverket haft en betydande roll inom judendomen. När Betzalel fick det stora uppdraget att bygga templet, var det även viktigt att få honom att förstå hur allt som skapades hade en mening, ett mått och en uträknad upprepning. Det var även viktigt att förstå hur handens kraft var kopplat till både hjärnan och hjärtat. Även de mest skriftlärda personer skulle arbeta med hantverk för att inte bli fåfänga sägs det i Talmud.

Kopplingen mellan handen, hjärtat och hjärnan var också central för den svenska slöjdpedagogiken som uppkom vid samma tid. Den utgör en holistisk syn på lärande och skapande. Denna treenighet innebär att slöjd inte bara är en praktisk färdighet, utan också en intellektuell process och en känslomässig eller passionerad verksamhet.

Utställningen tar vidare vår undersökning om hur arv och migration formar vårt skapande och vad för spår det kan lämna efter sig. Tillsammans undersöker Julia Hertzman, Aviva Scheiman & Elsa Chartin hur mycket det går att hitta om dessa tidiga kvinnliga pionjärers formspråk och uttryck inom såväl metall, slöjd och textil